leijne

Det här med barn. När är det dags egentligen?
Jag såg på nyhetsmorgon häromdagen när jag jobbade, det handlade om just det. När det är dags att skaffa barn.
Kan någon bestämma det åt en undrar jag då. Är det inte upp till var och en av oss. Okej, jag har en del invändningar där också. Jag tycker kanske det är lite sent när man får kombinera barnbidrag och pension, Men annars har väl ingen med det att göra egentligen.
Jag är 17 år, och jag vill ha barn. ... Men man får inte det i det samhället vi lever i idag. Det accepteras inte.
Hade jag levt för 100 år sedan hade jag förmodligen redan haft ett par stycken. Men bara för att jag råkar leva på det moderna 2000-talet där man väntar tills man helst fyllt 30 och man hunnit ha sin karriär.
Jag tycker att det är jättebra att det är en möjlighet för oss kvinnor numera också. Men ska inte möjligheten finnas kvar för oss som inte sätter det främst, att om så önskas skaffa familj i ung ålder.
Det är som förr fasst tvärt om.
Då var inte karriär att tänka på. Nu måste man ha karriär.
Valfrihet vet vi fortfarande inte vad det är.

Jag har ingen utbildning. Men det fanns jobb för mig med. Man får inte vara för kräsen bara. Men pengarna jag tjänar får ligga kvar på banken.
För är man 17 år ska man gå i skola och ha sitt studiebidrag, då är det inga problem att göra av med pengarna via några kortragningar.
Men jag måste betala mina räkningar och eller åtminstone föra över pengarna till Mattias konto.
Det får jag inte. Man får inte klara sig själv om man inte är myndig.
Han i banken tyckte att min mamma kunde betala mina räkningar. Självklart får hon det. Men förstod han själv inte hur dumt det lät.

Tillbaka till jobb och karriär.
Jag skulle bli civilingengör. Det var mitt absolut största mål. Sen började jag på gymnasiet, och teknikprogrammet krossade den drömmen.
Jag har migrän sen några år tillbaka. Och jag orkade inte alla dagar i skolan. Men jag fick ingen hjälp med att komma ikapp. För ni förstår att huvudvärk kan vem som helst skylla på.
Så nu är jag personlig assistent och trivs bra med det. Det är kanske inget jag vill hålla på med hela livet. Men tills vidare är det helt okej.
Tills jag ska stanna hemma med de framtida barnen.
Jag ska bli old fashion hemmafru! Finns det såna undrar ni. Mitt ända svar på det är, finns det inte, gör det det snart.
Vad är det för fel på det. Är vi verkligen satta här på jorden för att jobba åt andra? Är inte vårat jobb att fortplanta oss och förvärva jorden på bästa sätt?
Jag tror det. Och jag tänker leva upp till mina ord. Jag ska trotsa sossarna och stanna hemma med mina barn. Men eller utan vårdnadsbidrag. För det är inte mycket att ha.
Vet alla ni hur mycket ett dagisbarn kostar kommunen om året. Jag vet, och därför kan jag säga att 3000 i mån, per barn upp till 3 år är ett skambud.
Inte nog med att man inte får välja själv när man ska skaffa barn. Man får inte bestämma vart man ska ha dom heller.
Jag blir tokig på den svenska regeringen!
Jag skulle kunna hålla på här hur länge som helst. Men ni är inte intresserade av alla mina åsikter och barnomsorg. Jag tror ni redan förstått vart jag står i den frågan.
Jag vill bara sluta med att skriva att jag förmodligen om två år sådär sitter och skriver om hur det är som färälder och hur underbart det är att vara hemmafru.