halvt ihjältrampad anka!
Det är vad jag känner mig som. Sitter på jobbet och funderar på om jag kommer ha det så här resten av graviditeten. Eller om det blir värre?
I morse hade jag svårt för att sova. Jag somnade utan problem. Vaknade och kände mig riktigt utvilad. Tänkte att jag nog kunde ligga och dra mig en halvtimma. Men nädå. Klockan var 08.14. Det var bara att tvinga sig till sömns. Vid 10 tiden vaknar jag igen av att någon knackar på dörren. Jag kände självklart för att ignorera detta. Jag sov ju för sjutton. Jag vänder mig om och blundar. Då knackar det på fönstret ovanför sänggaveln. Jag tittar upp. Och vad ser jag inte. Jo där står Mattis med ett fånigt leende. Jag var alltså tvungen att kliva upp för att låsa upp åt honom. Sa ingenting och gick och la mig igen.
Vad han gjorde hemma vet jag inte. Jag visste bara att han skulle iväg till polisen för att fixa det här med vapenlicensen. Antagligen var det någonting han hade glömt, och tydligen låg det i min bil. För han frågade efter nyckeln. Sen åkte han igen. Hej då på honom. Och hej igen Leijnes kudde.
Vaknar vid 11 och ger upp. Ligger och drar mig till 12. Sen var det dags för frukost. Har börjat med en stor tallrik corn flakes. Med en hel skivad grön banan i. Duktigt för en före detta icke frukost ätare.
Det än en av alla fördelar med kotten. Nu både äter jag och dricker som vanligt. Missar jag frukosten kan jag vara säker på att jag inom kort svimmar.
Efter frukosten bytte jag om, och sen åkte jag till mamma och lillasyster Anna. Sen begav vi oss till Torestorp och köpte gravdekorationer. Sen vidare till kinna för ett par ärenden. Och slutligen hamnade vi vid graven som skulle smyckas. Världens bästa morfar!
Innan vi var redo att vända hem skulle vi hämta kusin Sandra som var hos mormor. Hon skulle med oss hem och sova över hos lillasyster. Där slängde vi i oss lite kaffe.
När jag kom hem undrade jag vart sjutton dagen tagit vägen. Dukade fram lite te och mackor till mig och M, och kände helst för att gå och lägga mig.
Men nu sitter jag här på jobbet och kan inte låta bli att tycka synd om mig själv. Det gör så förbaskat ont. Hur jag än sitter,ligger, står eller går.
Jag vill helst lägga mig ner och gråta. Men det funkar ju inte på det viset. Det är bara att bita ihop och härda i :).
Det blir ju inte bättre för att jag lägger mig. Då kan jag ju vara säker på att jag vaknar. Och då är vi tillbaka på ruta ett.
Det här är innan jag försöker ta mig upp
Leijne.
Kommentarer
Postat av: mormor
Jag tycker precis att det ser ut som en skjuten and, en hane !
Kul att läsa era bloggar. Känns som ½full koll
Postat av: Leijne
haha, det är nog sant. Men det gick absolut att förväxla honom med mig.:)
Ja det är inte helt fel va :) nu väntar vi bara på att du ska skaffa dig en :)
Trackback
