-
16+2. Då var det så tydligt att jag visste att jag inte kunde skylla på gaser. Fladdrar jag kunnat känna ett tag hade nu gått över i rejäla buffar, och känslan när man för första gången kan känna sitt barn utanpå magen är obeskrivlig. Med Stina skedde detta i 16+3, och det är alltså fortfarande två mycket lika graviditeter. Nu när snart halva tiden gått, och jag egentligen inte besväras av något mer är halsbränna och foglossning, kan jag faktiskt säga att jag trivs i mitt tillstånd. Nästa vecka är det dags för rul, och storasyster får faktiskt stanna hemma då. Hon tyckte det var spännande sist. Men upp till 45 min i ett mörkt litet rum känns inget kul för en snart 3 åring.
Kommentarer
Trackback
