leijne

Jag vill bara bort. Jag vill inte vara här längre. Jag vill flytta.
Vi ska, men jag undrar när. Jag visste inte hur rätt jag hade när jag sa att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo i lägenhet. Men, jag träffade Mattias, som absolut inte kunde tänka sig att flytta direkt till ett hus. Så vad gör man inte. Man får helt enkelt kompromissa. Först en lägenhet, och sen huset.
Men nu är det såhär att jag står inte ut. Jag har försökt. Men grannarna är inte av denna värld. Lägenheten är fin. men läget är fruktansvärt. Jag vill inte ha några grannar.
Jag är bortskämd med att ha mig själv som närmsta granne.
BORTSKÄMD!, visst ifrågasätter ni det?.
Men det finns endel som uppskattar det, jag är en av dem. Och jag blir uppriktigt arg och ledsen när det finns de som vill ta möjligheterna ifrån oss "lantisar". Ingen ska behöva bli tvingad, varken in till stan eller ut till glesbygden. Det ska vara valfritt. Hur började allt egentligen. Var det inte självförsörjning som gällde?
Vi går hela tiden mot nya tider. Men det är inte alltid nya metoder som är bättre.
Matbutik efter matbutik tas bort. Vi får kämpa för att få mat här ute. förutom det man kan odla själv, för det har vi bättre förutsättningar för än vad man har i stan där asfalten flödar.
Jag tror att ni i stan glömmer bort, eller aldrig lärt er vart maten kommer ifrån. Den trollas faktiskt inte fram i butikerna. Det vi äter kommer från jorden och djuren. Och i jorden som tittar fram i städerna växer det antingen gräs som man kan ha picknick på, eller så tittar det fram ett par arrangerade blomgrupper.
Och de ätbara djuren bor på djurpark.
De man får äta bor i skogen och på gårdar som till största del finns i glesbygden. Grönsaker tillhör den kategorin som tillhör glesbygden också. även mjölk, ost, grädde, fil, yoghurt, grädde, smör, creme fraiche, etc. Och bröd, vad gör man det av? Bark som finns på de stackars förskrämda träden som växer i stan?  Tror inte det.
Den dagen man kan leva på luft och kärlek ska jag börja tänka över era argument. Men innan dess ska jag bo kvar. Som stolt lantis.

Golvet skiner och pizzan är uppäten. Det vi orkade i alla fall.
Nu sitter vi här och jäser till en svensk film. Anna somnar snart. Hon väntar på pappa som kommit hem från sitt äventyr. och jag, jag väntar på Mattias. Men jag har insett att jag nog kommer få lägga mig ensam. Han är i göteborg, och har nog inga planer på att komma hem, a inte än i alla fall.
Men han finns nog där när jag vaknar. Bäst för honom att han är pigg och alert. (inte troligt)

För det finns många alternativ för morgondagen:

- Skogsdag
- Skene marten
- Umgås hemma
- Ge'kås

Men det blir en skogsdag. Pappa är ju där. Det kan vara roligt och se hur det går för honom. Med hans maskin.
Bara jag får spendera dagen med Mattias, honom har jag knappt hunnit prata med på en vecka. Bara när vi ska sova, och då ska vi ju.. sova.

NattiNatti

ojsan. Jag klickade nog på "spara och arkivera" igår ist för "spara och publicera", igår när dettas skrevs. men nu är det uppe i alla fall.

Hemma efter ännu en fartfylld dag på jobbet. Lite trött faktiskt. Men det får man om man har feber, faktiskt.!
Lillasyster Anna är här. Mamma och pappa hade glömt av att hon fanns, och planerade varsin dag/kväll utan en tanke på Anna. Tur att jag finns.
Nu är hon här i alla fall, och mitt köksgolv behöver städas. Det måste vara ödet.
Det bästa med syskon är att dom blir ganska hjälpsamma när dom kommer utanför deras eget revir. Tyvärr är jag också en lillasyster.
Jag fågade Anna vad hon ville ha att äta ikväll.
Jag hoppades på pizza. Och att låta en 9åring bestämma fredagsmys är ett ganska säkert kort om man nu är sugen på pizza.
Det gick hem!
Så ikväll ska vi baka pizza.
Nu måste jag ta tag i disken. För otroligt nog finns den alltid där och väntar på en. Hur mycket den än är borta när man sist såg den.


                                                                        
                              -anna och leijne 2006 -

Alla mina vänner....
Det är hemskans tråkigt att sluta skolan. Inte för skolans skull. Utan för gemenskapen och umgängets skull.
Jag är mer ledig nu än vad jag vart någonsin, om man räknar bort tiden fram till lekis, men det hjäps inte när alla ens vänner inte är lediga. Den enda tid man har att umgås är håltimmarna i skolan. Och det har jag inga längre. Den tiden hade ju kommit ändå, när man tar studenten. Jag har bara påskyndat den processen lite. Tupiskt... För det kan jag säga. att det är det enda jag saknar med skolan
Vännerna...
Nu försöker jag göra allt för att hålla kvar kontakten, och det är inte det lättaste. Hur många finns det inte här ute egentligen som saknar en vän. eller två eller tre.
Varför är livet byggt så, att man hela tiden måste förlora något för att få något nytt. Jag vill ju ha de vänner jag har. Lite fler skulle inte skada. Men inte hundan vill jag offra några av de jag har bara för det.
Fy vad orättvist livet är.
Nu ska jag sova och samla nya krafter. Jag orkar inte tänka längre.
Jag har världens huvudvärk. Bamseont i ryggen, och magen är kass.
Jag trodde jag slapp förkylning, men ack vad jag bedrog mig. Det viruset satte sig bara fel.

Det här med barn. När är det dags egentligen?
Jag såg på nyhetsmorgon häromdagen när jag jobbade, det handlade om just det. När det är dags att skaffa barn.
Kan någon bestämma det åt en undrar jag då. Är det inte upp till var och en av oss. Okej, jag har en del invändningar där också. Jag tycker kanske det är lite sent när man får kombinera barnbidrag och pension, Men annars har väl ingen med det att göra egentligen.
Jag är 17 år, och jag vill ha barn. ... Men man får inte det i det samhället vi lever i idag. Det accepteras inte.
Hade jag levt för 100 år sedan hade jag förmodligen redan haft ett par stycken. Men bara för att jag råkar leva på det moderna 2000-talet där man väntar tills man helst fyllt 30 och man hunnit ha sin karriär.
Jag tycker att det är jättebra att det är en möjlighet för oss kvinnor numera också. Men ska inte möjligheten finnas kvar för oss som inte sätter det främst, att om så önskas skaffa familj i ung ålder.
Det är som förr fasst tvärt om.
Då var inte karriär att tänka på. Nu måste man ha karriär.
Valfrihet vet vi fortfarande inte vad det är.

Jag har ingen utbildning. Men det fanns jobb för mig med. Man får inte vara för kräsen bara. Men pengarna jag tjänar får ligga kvar på banken.
För är man 17 år ska man gå i skola och ha sitt studiebidrag, då är det inga problem att göra av med pengarna via några kortragningar.
Men jag måste betala mina räkningar och eller åtminstone föra över pengarna till Mattias konto.
Det får jag inte. Man får inte klara sig själv om man inte är myndig.
Han i banken tyckte att min mamma kunde betala mina räkningar. Självklart får hon det. Men förstod han själv inte hur dumt det lät.

Tillbaka till jobb och karriär.
Jag skulle bli civilingengör. Det var mitt absolut största mål. Sen började jag på gymnasiet, och teknikprogrammet krossade den drömmen.
Jag har migrän sen några år tillbaka. Och jag orkade inte alla dagar i skolan. Men jag fick ingen hjälp med att komma ikapp. För ni förstår att huvudvärk kan vem som helst skylla på.
Så nu är jag personlig assistent och trivs bra med det. Det är kanske inget jag vill hålla på med hela livet. Men tills vidare är det helt okej.
Tills jag ska stanna hemma med de framtida barnen.
Jag ska bli old fashion hemmafru! Finns det såna undrar ni. Mitt ända svar på det är, finns det inte, gör det det snart.
Vad är det för fel på det. Är vi verkligen satta här på jorden för att jobba åt andra? Är inte vårat jobb att fortplanta oss och förvärva jorden på bästa sätt?
Jag tror det. Och jag tänker leva upp till mina ord. Jag ska trotsa sossarna och stanna hemma med mina barn. Men eller utan vårdnadsbidrag. För det är inte mycket att ha.
Vet alla ni hur mycket ett dagisbarn kostar kommunen om året. Jag vet, och därför kan jag säga att 3000 i mån, per barn upp till 3 år är ett skambud.
Inte nog med att man inte får välja själv när man ska skaffa barn. Man får inte bestämma vart man ska ha dom heller.
Jag blir tokig på den svenska regeringen!
Jag skulle kunna hålla på här hur länge som helst. Men ni är inte intresserade av alla mina åsikter och barnomsorg. Jag tror ni redan förstått vart jag står i den frågan.
Jag vill bara sluta med att skriva att jag förmodligen om två år sådär sitter och skriver om hur det är som färälder och hur underbart det är att vara hemmafru.